Blog Image

Ny Moral - [blog version]

Här finns inget varaktigt och allmängiltigt

Culture Clash Posted on Tue, July 24, 2007 21:59:20

Blog Image

I wrote an essay for the Swedish paper Tidningen Kulturen and it was published today. It’s about Spengler again, but this time in Swedish. I named it “Här finns inget varaktigt och allmängiltigt – kulturens förfall, enligt Oswald Spengler”.
By coincidence, Dagens Nyheter published an article by Mikael Löfgren today entitled “Vad ska vi ha kulturen till?“. Read that one as well.

But for now, here’s the essay. Enjoy.
Photos shot by me, myself and I in July 2007.
Skanstullsbron, Stockholm.

Blog Image
Här finns inget varaktigt och allmängiltigt
Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler

Finns det plats för den fria anden i dagens samhälle?
Vårt rotlösa irrande på jakt efter uppmärksamhet, status och bekräftelse – och kanske framför allt jakten på tid för att hinna med jakten (!) – ger svaret nej. Själva tror vi kanske att vi är det bästa som historien kunnat frambringa – en produkt som formats, alltjämt till det bättre, sedan evolutionens begynnelse. För en utomstående torde det västerländska levernet dock te sig allt annat än intelligent.
Och det är vår intelligens som kommer att föra oss ner i avgrunden.

Så trodde Oswald Spengler (1880-1936). Han levde i den tyska turbulenta tid som föranledde politisk, ekonomisk och själslig katastrof, och han var förmodligen väl medveten om vad som stundade. I sitt mest kända verk, Der Untergang des Abendlandes (1918-1922), Västerlandets undergång, utgiven i två volymer, menar han att vi i dag befinner oss i en tid där kulturen – mänsklighetens egenvärde – är på väg att dö ut.

Spengler verkade som filosof och bemöttes kanske just därför med frän kritik från etablerade historiker för sitt nästintill mystiska och måhända flummiga sätt att skildra världshistorien.
Han kritiserade å sin sida historikerna för att de inte ”på allvar studerade övriga civilisationer”, undgick att se parallellerna och det återkommande cykliska, och i stället fokuserade alltför mycket på nutiden och det egenupplevda.

Spengler menade nämligen att det traditionella linjära sättet att se på historien åskådliggör den västerländska egoismen; som vore den västerländska människan ett praktexemplar av all tidigare mänsklig verkan, som om nuläget är det bästa möjliga. Att betrakta mänskligheten som en enda lång utveckling från lågt till högt är dömt att misslyckas. Han skriver:

”Det som fattas hos den västerländska tänkaren och som inte borde fattas hos just honom, är insikten om den historiskt relativa karaktären i hans resultat, som i själva verket är uttryck för en speciell, unik tillvaro. Han borde förstå att det finns nödvändiga gränser för resultatens giltighet och att hans ”eviga sanningar” och ”ovedersägliga insikter” är sanna för honom och hans aspekt på världen. Det borde vara en plikt för honom att söka efter andra insikter, som människor i andra kulturer utvecklat med samma grad av visshet. En framtida filosofi borde ha en sådan fullständighet. Först då skulle man förstå historiens formspråk, den levande världen. Här finns inget varaktigt och allmängiltigt. Allmängiltighet är felslutet att mitt också gäller för andra.”

Spengler uppmanade alltså läsarna att upptäcka och utforska bortom sig själva. Han jämförde själv vilt mellan olika kulturer genom världshistorien för att påvisa likheter och bevisa sina teser.

Blog Image
Enligt Spengler finns det blott åtta högkulturer som stått för den kulturella evolutionen: den babylonska, egyptiska, kinesiska, indiska, mexikanska (Mayakulturen och Aztekerriket), grekisk-romerska, arabiska och västerländska (europeisk-amerikanska). Var och en av dessa högkulturer har bidragit till utvecklingen, och alla har varit lika värdefulla.
Tydlig gemensam nämnare för att styrka Spenglers tes om de åtta högkulturerna: de varar alla i omkring tusen år och följer samma evigt återkommande organiska livscykel. De rymmer således både födsel, blomstring, förfall och död. Det finns ännu inga undantag.

Spengler använde sig av årstiderna för att förtydliga sina resonemang.
Våren innebär kulturens nedkomst. Här formas religionen (bakom varje högkultur finns en värdefull, mentalt samlad religion) och de grundläggande principerna.
Sommaren är kulturens höjdpunkt. Har skapas bestående verk, väsentliga tankar föds och frodas och storslagna prestationer utförs.
Hösten betyder början till slutet. Kulturell förbistring, omfattande katastrofer, massiva människoomflyttningar och oförmågan att kommunicera bidrar till att vintern nalkas. Den fria, intelligenta tanken har resulterat i ateism, ett tänkesätt som försvinner i sinom tid, och i samband med städernas och civilisationens död sker en återgång till den ursprungliga religionen och släktskapet med naturen. Våren kommer alltid igen.
Spengler ser alltså en övergång mellan kulturen och civilisationen. För oss i väst skedde detta någon gång under 1800-talet.
Civilisationen representerar makt, pengar, irreligiositet, en koncentration av intelligensen till staden. Spengler skriver:

”Vad är morgondagens civiliserade politik i motsats till gårdagens kultiverade?”

Och det gäller inte enbart politiken. Även moralen, konsten, kunskapen, vetenskapen och känslolivet har drabbats av civilisationen. Konsten handlar om mode. Vetenskapen finner inga självklara svar. Politiken styrs av pengar. Kulturell förvirring råder. Det är den verkliga början till det verkliga slutet.
Civilisationen är en kulturs oundvikliga öde, då ingenting angår ”folket”. Den så kallade ”demokratin” styrs från städerna av en själlös människomassa, som till skillnad från den kultiverade människan riktar all energi utåt, uppåt, mot något evigt – något som följaktligen är ouppnåeligt. Självförintelse pågår.
De stora städerna utgör spiken i kistan för civilisationen.

Blog Image
Låt oss ta det från början:
Kulturen uppstår på landet. Bonden brukar sin jord – sin jord – och upprättar en själslig, andlig relation till den. Hembygden blir oerhört viktig, något att dö för, då det är det eget skapade som brukas. Bondens hus är ”bofasthetens stora symbol”, ty det har vuxit fram ur den egna marken.
Stadsmentaliteten representeras av en gruppsjäl. ”Det är inte storleken som skiljer staden från byn, utan existensen av en mentalitet”. De civiliserade jättestäderna föraktar bondens själsliga rötter och tar avstånd från lantlivet. I staden talas ett språk som endast talar till ögat och som till slut blir oförståeligt för bonden. Det finns nu två liv: ett utanför staden och ett innanför. Bysmeden lär ha mer gemensamt med bysmeden i andra länder och kulturer än med stadssmeden några kilometer bort.
Denna stadsbildning och distansering är en förutsättning för varje kultur. Alla stora kulturer har nämligen varit stadskulturer.
De tidiga byarna har samma sorts närhet till jorden. De följer landskapsbilden med kullar, ängar och vattendrag. De lantliga småstäderna bekräftar landsbygden, låter pyramiderna och katedralerna växa ur marken. Storstäderna vill vara något annat, något mäktigare. De trotsar naturen, förnekar den. De strävar uppåt och utåt, absorberar landskapet och kräver sitt utrymme i form av breda huvudvägar i stället för slingriga landsvägar, parker i stället för skogar och fontäner i stället för källor och så vidare. Det är konstgjort och själlöst. Stadsmänniskan blir därefter. Den har höjt sig över bondebefolkningen och dikterar nu reglerna. ”Antikens forum och den västerländska pressen är i hög grad andliga maktmedel för den härskande staden”. Stadsmänniskorna, som föraktar hela sin kulturs moderslandskap, bor nu i en världsstad som inte längre behöver hävda sig mot landsbygden. De är lika beroende av penningtänkandet som bonden förr var beroende av jorden. Imperialismen är slutepokens givna symbol.

Blog Image
Men det hemska slutar inte där. Spengler talar även om avfolkningen. Staden befolkas av intelligenta människor, och han menar att det är intelligenserna i varje kultur som utgör de ”sista” människorna. Han talar om den civiliserade människans ofruktsamhet:

”Storstädernas sista människor vill inte leva längre, möjligen kanske som enskilda individer, men inte som typ, som massa; där slocknar rädslan för döden. Det som fyller den äkta bonden med en djup och oförklarlig ångest, tanken på familjens och namnets utdöende, har förlorat sin mening. … Barnen uteblir, inte bara för att de blivit överflödiga, utan för att den skärpta intelligensen inte hittar några skäl för dess existens.”

Och det som är bundet till ”stenen och intellektet” går sakta men säkert under.
Spengler skriver emellertid, krasst konstaterande men ändå hoppfullt, att:

”Bonden är den eviga människan, oavhängig all kultur som tagit plats i städerna. Han finns före den, han överlever den, sturigt avlande nya släktled, inskränkande sig till jordbundna sysselsättningar och färdigheter, med en mystisk själ och ett torrt, till det praktiska bundet förstånd, basen för och den ständigt flytande källan till det blod som skapar världshistoria i städerna.”

Kjell Ahlinge, radioveteran med programmet Eldorado i P2 som ständig ledsagare, fick nyligen frågan ”Är kulturvärlden väldigt trångsynt egentligen?” av riotbrain.se. Hans svar löd:
– Det är mycket roligare att prata med frisörer och snickare än med dem som kommit långt i kulturvärlden.
Och det är så långt vi har kommit. Vi bevittnar kulturens dödsryckningar.
Här finns inget varaktigt och allmängiltigt.

Mattias Indy Pettersson

Published in Tidningen Kulturen #22/2007, July 24th



The Art of Persuasion: Part Three

Culture Clash Posted on Wed, July 18, 2007 21:15:35

Blog Image
Part One (UK) and Part Two (USA) of these series.

Most nations would stop fighting when realizing there’s no chance of winning the war. Germany didn’t. They continued to fight long after they had abandoned all hope. I’d say this had very much to do with propaganda. And very much with a certain doctor.

On March 13, 1933, the Ministry for Popular Enlightenment and Propaganda was founded under the direction of Dr. Josef Goebbels. No such thing had ever existed before, in Germany or in any other country. This was the time of the awakening of the (uneducated) masses.
Adolf Hitler had read Lord Northcliffe: “The bombardment of the German mind was almost as important as the bombardment by cannon”.
In Mein Kampf he writes:
“The psyche of the masses is not receptive to anything that is weak. They are like a woman, whose psychic state is determined less by abstract reason than by emotional longing for a strong force which will complement her nature. Likewise, the masses love a commander, and despise a petitioner”. One could say Hitler despised the masses…
He is also quoted saying:
“Haven’t you ever seen a crowd collecting to watch a street brawl? Brutality and physical strenght is what they respect. The man in the street respects nothing more than strenght and ruthlessness – women too for that matter. The masses need something that will give them a thrill of horror”.
Hitler argued that propaganda must be adressed to the emotions and not to the intellect. He had no need for educating the already educated. He spoke in black and white, and with enormous power and energy – always emotional.

With Goebbels as head of propaganda the Nazis rose to power. Goebbels described Hitler’s speeches as “religion in the most mysterious and deepest sense of the word”. He truly admired his Führer. And they used these very personal words – his Führer, my Führer – never the Führer; because it was a relationship, bonded by blood.

Blog Image
The propaganda machine worked the hardest at the mass gatherings. Each single individual underwent, in Goebbels words, “a kind of metamorphosis from a little worm to a giant dragon”. These huge demonstrations mostly took place at night when people’s minds were most open to persuasion. At the annual rally in Nuremberg half a million people attended to gather strenght.
Albert Speer was responsible for the art direction at the rallies, and the “cathedral of light” was his idea: 130 anti-aircraft searchlights placed around the rally field at intervals of forty feet. The huge eagle (over 100 feet in wingspread) was also one of Speer’s brilliant creations.

Blog Image
When the Second World War started, the Propaganda Ministry had complete control of the press, radio, film, posters, art, literature, music, theater… It is therefore nothing strange with people acting as they did. When every contemporay book you read, every newspaper, every film you see, every broadcast you hear for years and years, always with the same spirit, the same propaganda, you definitely lose your judgment.
Goebbels particularly enjoyed the cinema. He realized that this new art form could reach a far wider audience than books or theater. The old Motion Picture Law was replaced by the Reich Motion Picture Law in 1920, and from that moment nothing was approved that ran counter to the spirit of the times.
You’ve all seen Triumph of The Will (1935), and maybe even Olympia (1938), Leni Riefenstahl’s masterpieces of truly great art. There’ so much to say about those movies, but I intended these posts to be about the poster art, so… Maybe another time.

Blog Image
Blog Image
People may forget an article, but they won’t forget a picture, especially when they see it often, everywhere, and when the message is pure and strong, black and white. A flyer could be thrown away, the radio turned off, the political meetings not attended… Everybody walks the streets, though. The poster could not be avoided. Graffiti artists use this direct method as well.
The master of Nazi propaganda posters was named “Mjölnir” (real name: Hans Schweitzer). “What lenghty speeches failed to do, Mjölnir did in a second through the glowing fanaticism of his powerful art”, as one Nazi leader put it.

Blog Image
Personally, I find the Nazi propaganda the most fascinating, and certainly the most beautiful, dark, powerful and striking. Maybe this has to do with me too being totally intoxicated by their visual force? However, I am not alone. The Nazi propaganda resulted in billions of artifacts inspired by the powerful art of persuasion (hello Dyanne Thorne!).

Blog Image
Bonus propaganda:
Goebbels assembled a swing band called Charlie and His Orchestra to perform Nazified versions of the jazz hits of the day! How about that?
First volume of their music
Second volume of their music

And now, the magic of the mystic art…

Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image
Blog Image



Music that matters: Sub Society

Culture Clash Posted on Mon, July 16, 2007 19:45:32

This is where I’ll post some mpthrees that means something to me. Mostly nostalgic stuff, obviously. So here’s your chance to discover, or maybe rediscover, some great quality songs from the Indy archive.

Blog Image
Sub SocietyA Lot Less
I was a skateboarder for almost fifteen years. I still skate every once in a while, but now I suck and the cardio is gone. It’s still fun, though, and 180 Fs No Comply is still my favourite trick.
I discovered sooooo much fantastic music though skateboarding. And this was way before those lousy skate punk bands started to infect the scene. Before lousy skate punk, there was great hardcore (I refuse to call it skate punk!). That type of hardcore was wild, innovative, melodic AND harsh – the total opposite of lousy skate punk!
Sub Society had some great tracks in various H-Street videos, and A Lot Less is my favourite. I’m also totally psyched by The Isolator, so I’ll give you both. H-Street had very good music all the way; a lot darker, more grimy and weird than the usual NOFX crap. It suited their videos perfect.
I remember being totally devastated when Millencolin (a lousy skate punk band) made a cover of A Lot Less. They even misnamed it “A Whole Lot Less”… Mindfucked, stupid kids didn’t have a clue. The original is way better, dirtier and more sensitive. It brings back memories of what once was.

Listen to A Lot Less here. (from the Iceman 7″ (1990))
Listen to The Isolator here. (from the Relaxin’ 7″ (1991))
And here’s a whole bunch of Sub Society mpthrees from off their own site.

I got things to do, but it’s 25 degrees out there so fuck it: I’m going skateboarding.
No Comply!

Blog Image



Riotbrain VS Indy

Culture Clash Posted on Wed, July 11, 2007 22:18:30

Blog Image
Riotbrain is a great place for freedom created by some soulful explorers. Examine their space, their blog, their minds… The interview with radio veteran Kjell Alinge is fantastic, and there’s much more to be discovered within the depths of Riotbrain.

I was honoured to write down some lines about music that changed my life. Well, not really changed my life, but stuff that made me change my ways of listening to music. Read my stories, along with those from Fredrik Strage and Matti Ståhlberg, here.
Seems like there’s more to come…
Always a pleasure. Always in Swedish.

Massive thanks to Magnus Gustafsson, Riotbrainer #1, for asking me to participate.

Blog Image



Great movies of the 80’s: A Short Film About Killing

Culture Clash Posted on Sat, July 07, 2007 20:32:55

Blog Image
This is one of those movies which will make you feel uneasy.
The opening sequence, a dead cat hanging from a rope, sets the pace, and then we’re off into the landscapes that consitutes Warsaw and its Polish dullness, darkness and dirty floors. The movie’s got a muddy colour tone throughout the whole 84 minutes, almost Twin Peaks-esque, which adds a lot to the overall feeling.
It’s a slow movie, but very dense in actual content. It certainly gets your mind going.

We follow three parallel lives that intervene in a realistic way (not Memento– or Lucky Number Slevin-style, that is…): the anti-social loner who’s aimlessly drifting through the city observing people who are treating each other rather bad (just enough to make for some unnecessary irritation), the lawyer who’s eager to make an impact, and the arrogant cab driver.

Blog Image
It’s about the small annoying, unnecessary things we do in our everyday lives, like disrespecting each other, things that add up to mayhem in the very end. It’s also about the consequences of boredom combined with sick minds. And ultimately it tells the story of two (three? four?) murders, one of them being sanctioned by the state, and the other one might just as well be a result of just that – capital punishment. The vicious circle spins infinitely…

And I promise, I had no idea that Krzysztof Kieslowski directed this movie when I saw it. I’m no big fan of his movies, even though I find them interesting at times, but had I known he was behind this I might have approached it differently, being more sceptical. Good for me I didn’t know, then.

A Short Film About Killing (1988) is actually a feature lengt adaptation of his hour long piece belonging to the Dekalog series (modern representations of the ten commandments set in a socio-realist Warsaw in Poland). This one is obviously the “thou shall not kill” commandment in all its glory.

Blog Image



The Art of Persuasion: Part Two

Culture Clash Posted on Sat, June 30, 2007 13:50:36

Blog Image
During the last years of World War II the Office of War Information, a US department of psychological warfare, was showering occupied Europe with 7 million flyers a week, which was made possible due to the invention of the leaflet bomb which could hold 80,000 leaflets in one piece. On July 16, 1943, 16 million leaflets alone were dropped in every part of Italy, informing the Italians that they could either die for Mussolini and Hitler, or live for Italy.
That’s how much used propaganda was, and still is.
But the propaganda flyers didn’t only try to convince or persuade – they worked as warnings as well, often telling of coming bombing attacks, thus allowing time to leave the area. That’s why propaganda was read by so many.

Besides flyers, leaflets and posters, radio was a very important propaganda medium. Playing on the emotions of the public, utilizing great speeches and announcers, this made a deep impact. It frightened and inspired the people into action.
The Americans also used film to a great extent. “That which is done by Hollywood today will be emulated by American cities tomorrow”. Hollywood had very strong Jewish and British elements, and it did what it could to help. They created cruel stereotypes of the enemy, and it worked out really well, speaking directly to the primitive emotions of the American audience. The bad guy gangster became the bad guy Nazi, and so on.
Music was also used as propaganda, the well known label Decca Records, for example, producing vinyls entitled We’re gonna have to slap the dirty little Jap (and Uncle Sam’s the guy who can do it), and Columbia released Praise the lord and pass the ammunition, while Bluebird had their Good-bye mama (I’m off to Yokohama).

As stated in Part One of this series, the American propaganda used God, democratic values and stereotypes to persuade the public. A lot of the posters also speak of the danger of careless talk, most of the time depicting women as those careless talkers.

So, here’s some amazing propaganda posters, done the American way.

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image



The Art of Persuasion: Part One

Culture Clash Posted on Thu, June 28, 2007 08:29:10

Blog Image
Propaganda posters. They are commercials of evil; mindfucking the people, enslaving the masses. They don’t win any wars, these fascinating weapons of destruction, but they certainly play a huge part in creating hostility, fear, national pride and false consensus.
But first and foremost, as with almost any totalitarian art, the posters are beautifully crafted and do indeed hold some ancient power of belief, spirit and fanatism. Their influence cannot be denied, neither in the political sphere, nor in the world of art.

As strategic weapons, propaganda though flyers, posters, radio broadcasts and television serve as a compliment as good as any to military campaigns, diplomatic negotiations and economic sanctions. Back home people are being told to produce more for their country, to keep silent and to hate the enemy. At the front propaganda seeks to strengthen the morale of the troops and to weaken the enemy’s will to fight.
The strategy for propaganda differs between countries and ideologies. The Nazis idealized the Aryan übermensch and blamed Jews, bankers and Bolsheviks for everything bad in the history of the world. USA speaks of democratic values, the trust in God and creates grim stereotypes of the enemy. Britain, during World War II, used the “hate the enemy” themes, and the Soviets invoked the nationalist image of Mother Russia to make its people gain power and confidence.
The war game would not be the same without the art of persuasion.

First out in this small series: The art of British propaganda.

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image

Blog Image



Att tillåta sig själv att vara dum i huvudet

Culture Clash Posted on Thu, June 21, 2007 21:17:16

I’ve started writing for the Swedish paper Tidningen Kulturen. It’s first and foremost a weekly periodical published on good ol’ paper, but some of its content is published online as well.
My first text is an attack on mindless reviewers and critics. The whole paper is in Swedish, so… bring out your dictionaries, you people of alien origin.

Blog Image
Att tillåta sig själv att vara dum i huvudet

Lågt vördare idioter.
När man nattetid plöjt Deleuze, kanske beskådat Tarkovskijs Stalker ännu en gång, tänkt till kring världspolitikens dagsfrågor och vurmat för kulturell bildning och fan vet allt bra och nyttigt man gjort under ett dygn, då är det kanske dags att klä av sig naken, inta liggläge i nån gammal maläten fåtölj och placera hjärnan på fotpallen för en timme eller två. Låta förnuftet släppa taget.
Man måste nämligen tillåta sig själv att vara dum i huvudet ibland.

Det är i detta tillstånd, den kravlösa dumhetens tillstånd, man bör recensera vissa typer av kulturella yttringar för att de ska komma till sin rätt. Den allmänhatade förståsigpåaren bör i detta fall regrediera till puberteten och de värkande knotterbollarnas tid, kanske häva en till pojkrummet insmugglad lättöl och spänna sig framför spegeln – allt detta för att kunna insupa vad som komma skall.
Och det som kommer är i det här fallet 300, Zack Snyders film som blivit så sågad av den kulturella eliten, samtidigt som den blivit så hyllad i – dataspelstidningar!
Och det är här förståsigpåarna går bet, för till vem riktar sig filmen? Ja, inte är det till överkulturknullade, rödvinspimplande livsnjutarskribenter i alla fall. Nej, det är hormonstinna fjortisar (jag är en sådan i en 32-årings kropp, när jag lagt ifrån mig Deleuze…) som ska underhållas. De för vilka IRL är lika med online, där kontakter knyts bakom stängda dörrar i anarkistisk frihet.

Blog Image
300 är som ett fett intro till en next gen-konsoll. Hela filmen är så alltså. Fullständigt bisarr. Fantastiskt korkad. För ändamålet dock alltigenom klockren.
Förståsigpåarna jämrar sig över historisk inkorrekthet, krigspropaganda och imperialistiskt inflytande på oss mindre bemedlade. Gällande det historiska: filmen bygger på en serietidning som är allt annat än historiskt korrekt. Slutdiskuterat på den punkten.
Krigspropaganda? USA-flirtande? Måhända. Det är som sagt i ett vidare begrepp mer eller mindre ett dataspel vi snackar om (visst kan USA:s utrikespolitik liknas vid just detta, ett dataspelsmässigt agerande), och den som inte räds sanningen vet att det är välgjorda våldsspel (Grand Theft Auto-serien) som röner större framgång, varar längre och skapar mer givande debatter än gulligulliga pusseldito med moralkakor till frukost. Detta är nuläget. Ni behöver inte gilla det, men ansträng er åtminstone en sekund och försök greppa perspektivet genom era solkiga postorderlinser. Det är trots allt ert jobb, ni lågt vördare recensenter som sågar på IQ-befriade grunder.

300 är en IQ-befriad rulle. Det är väl ingen som förnekar detta? Tar man den för vad den är och placerar den i sin rätta kontext bör man också skapa sin kritik därefter. Få av förståsigpåarna har gjort detta. De har mestadels gjort sig lustiga över den där Jean-Pierre Barda-bögen i guldkalsonger. Man kan undra om de läser serier, spelar dataspel eller någonsin gjort en omvärldsanalys. Kanske är de bara kåta på uppmärksamhet och vill synas i media?
Det går att jämföra äpplen med päron (300 med Casablanca), men det är inte smart. Det är IQ-befriat. Vi fjortisar skrattar alltså åt er idioti och drar vidare längs den virtuella allén.

300 – March to Glory
har i dagarna släppts till Playstation Portable. Varje vettig varelse som har spel som sitt intresse och levebröd har givetvis sågat skiten, men jag ger mig fan på att om en sådan där pseudoviktig förståsigpåare recenserat spelet hade det blivit full pott. ”Wow, det här är inte illa jämfört med mitt gamla Game & Watch!”
Vänligen gräv er egen grav och tillåt mig knuffa er däri.
Put up or shut up.
This is the end.

Mattias Indy Pettersson

Published in Tidningen Kulturen #16/2007, June 12th



« PreviousNext »